Jag står på kalmarken,
mina ögona är blind.
Det är så frostig
mina fingrar - vita
förnimmar ingenting.
Men jag kan inte lämna stället,
kan inte gå ini.
Jag är rädd för mardrömmar
vilken återvänder varje stund,
när livet hittar min liten själ igen.
Jag frysar och ber till öde himlen,
den iskalla vinden bara friskar på.
Och jag ser en fjäril
som mitt på vintern
dansar med döden.
// God nytt år! Och nu har vi snö igen.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment